Lagom till loppet har jag hittat en alldeles enastående applikation till iPhone som följer löpturen med hjälp av GPS. Det som är så enastående är framförallt hur man kan anlysera sin löptur i efterhand. Den loggar höjddata, hastigheter, visar pauser, visar sträckan på karta och sparar allt på ett prydligt sett på internet direkt när man är klar. Fantastiskt. Och allt detta i gratisversionen. Jag kommer nog att köpa Pro-varianten för att visa min uppskattning.

löpning · moro marathon · runkeeper · träning

Idag har jag träffat Chris och hans tre studenter på University of Otago School of Physiotherapy för att kolla mina knän. Efter en frågestund om min medicinska och idrottsliga karriär fick jag klä i mig ett par av deras alldeles för små shorts och lägga mig på en brits. Sen började de slita och dra, knåda och peta för att få någon slags reaktion från mitt håll.

Förutom övningarna på britsen fick jag gå, stå och knäböja framför Chris och hans studenter samtidigt som de kommenterade vad de såg. Efter det bar det iväg till idrottshallen där jag fick jogga, sprinta och även göra Idioten, ni vet den där outhärdliga övningen när man springer fram och tillbaka mellan olika punkter.

Det var en på det hela taget en ganska märklig men spännande upplevelse. Det var märkligt att fyra personer hela tiden pratar om mig, om vad de ser och vad jag har för form på kroppsdelarna. Spännande att få en sådan uppmärksamhet för just mig och mitt problem. På det här sättet upplevde jag att de verkligen var intresserade av att laga mig.

Återigen har jag fått känna av den Nya Zeeländska välkomnande attityden. Och de tyckte absolut att jag skulle försöka få ekonomiskt stöd för min skada eftersom den uppstått på Nya Zeeland och som sådan så täcks den av deras försäkringskassa, ACC. Inte för att de behövde bry sig, men för att de helt enkelt gör det.

Nu ska jag testa att modifiera mitt löpsteg, göra lite övningar och återkomma på fredag. Jag ska banne mig fixa det här så jag kan springa det där förbannade maratonloppet.
/Jonas

knän · löpning · Otago University · träning

Under semestern i Värmland tvingade Sara ut mig för att träna. Det var helt okej att springa men när det kom till att styrketräna blev allting plötsligt vidrigt.

Hon sa att lika märkligt som det var att jag inte klarade av den enklaste lilla styrkeövningen, var det oförskämt hur bra kondition jag har för löpning, jag som aldrig tränar.

Sedan dess har jag varit ute på två rundor till och det går bara bättre och bättre. Problemet är bara att jag inte kan få mig att ta ut mig när ingen skriker åt mig att ta i. Det bor en latmask i mig som inte gillar att bli trött. Men nu fasen ska han betvingas! Den fegisen ska inte få mer utrymme och han ska inte få ta mer av min kropp i besittning!

Det bästa argumentet Sara har kommit med, och det som jag faktiskt inte kan säga något emot, är något så enkelt som “jag vill att du ska räcka länge”. Och där har ni det. Nu återstår bara att hitta ett permanent slöfocksvaccin som funkar i vintriga Nya Zeeland.

OBS! Bilden föreställer mig EFTER träning och då får man slöa.

livslängd · löpning · träning