Precis innan jag reste ner till Nya Zeeland, ja faktiskt kvällen innan avresa, bytte jag min stationära dator mot Macbook. Jag var inte helt och hållet säker på att jag fattade rätt beslut när jag lät min magkänsla styra mig i valet av dator. Ibland har jag en tendens att mållåsa väldigt hårt på något jag vill ha eller göra. Jag tvekade också eftersom det kanske inte var så klokt att spendera en massa pengar när jag skulle vara utan inkomst så länge. Men jag genomförde köpet och valde att bara se de positiva aspekterna.
Och jag har inte ångrat beslutet en enda gång. Det är en sån fantastisk känsla att ha en maskin som för varje installerad applikation, varje plugin till firefox och för varje sparat lösenord blir en förlängning av mig själv. Mer och mer lär sig datorn vad jag tycker om, hur jag vill arbeta och den sopar banan för mig när jag vill åstadkomma komplicerade saker. Den kanske största bedriften i det hela är hur jag kan stänga locket, och sen, timmar senare öppna upp det, och allt jag höll på med finns kvar på skärmen redo att användas. Utan några som helst tecken på morgontrötthet eller sura miner kopplar den upp sig på nätet innan jag hinner komma på vad det var jag skulle göra.
Det är nu ungefär två år sen jag gick över till Mac och jag har aldrig fått för mig att gå tillbaka till windowsdatorer. Alla de möjliga hinder som må ha funnits förr i form av inkompatibla program och dokument är sedan länge borta. Den enda faktorn, priset, tar jag utan att tveka. Om datorn är ens huvudsakliga verktyg och medel tror jag inte på att snåla. Det duger åtminstone inte för mig som har oerhört höga förväntningar på hur program bör fungera, se ut och kännas.
Men det hela hade inte varit komplett utan den sista detaljen. Min iPhone. Den är utan tvekan det bästa köp jag gjort, och mina två elektroniska vänner tycker så mycket om varandra att det är sött. De inte bara pratar med varandra direkt, utan de skickar små meddelanden till varandra över Internet. Så snart jag berättat något för Macen, jag då skvallrar den till telefonen. Vi har inga hemligheter för varandra.
Det här är en kärleksförklaring till mitt digitala liv, eller snarare till verktygen som gör det möjligt.
Jag får vara såhär nördig för det är min egen blogg.
/Jonas
Detta inlägg är skrivet på en Macbook.
No tags
M · September 28, 2009 at 10:36
Vad säger S om att du har två stora kärlekar, vid sidan av?